något som många tjatar om när de blir singlar är att de är självständiga och inte behöver ha en pojkvän.

(som tydligen alla vi andra i ett förhållande är i Väldigt. Stort. Behov. Utav.)

men jag förstår inte riktigt poängen i det. att vara singel är hur trevligt som helst, om man kan behärska singellivet det vill säga. nu talar jag om alla de som vägrar att gå in i ett förhållande för att de vill Leva Livet, om de som ser ner på alla som har en partner och menar att man är toffel så fort civilstatusen ändras och de som statusuppdaterar att they Never knew single could feel this good.

men vem är jag att döma. jag har ju själv varit där. jag har varit tjejen som har snokat på killen jag var intresserad av, varit den enda tjejen som totalignorerade honom för att han skulle undra varför jag inte klängde på honom som alla andra-

(det fungerade)

tjejen som satt inne på mina vänners facebook för att spana in honom då jag vägrade att acceptera honom som vän, hon som bara svarade i telefon när jag hade folk omkring mig, som av en ren slump råkade hamna på samma ställen som honom hela tiden-

(gärna före honom också, och så säger man Ah är DU här IGEN?)

tjejen som medvetet umgicks med mina snyggaste killkompisar (som alla hade flickvän, men vad visste han om det) bara för att, tjejen som hade ont i magen för att han inte svarade på mina SMS när det var jag som sket i att svara på hans, hon som han alltid ville prata med för att jag alltid var så glad och tjejen som han nämde till sina vänner att han aldrig förstod sig på men som han aldrig kunde sluta tänka på.

(oh yes, they told me)

jag har också varit hon som vred sig i sängen de kvällar jag visste att han var ute, hon som satt inne på mina vänners facebook för att kolla på tjejen han träffade, jag har varit hon som bodde en timme ifrån men inte kunde få honom att förstå hur närma det faktiskt var. jag har givetvis varit tjejen som mådde dåligt över det, hon som inte ens ville prata om kärlek för att det gjorde ont i magen, tjejen som hade håret precis som han älskade det bara för hans skull och hon som råkade träffa hans bror och nämna att hon träffar en påhittad snubbe bara för att han skulle säga det till honom.

jag har också varit naiv och tyckt att det var kul att Leva Livet, men man växer också upp någon gång och inser att det bara var en jävla kille man mådde dåligt över. it could have been cancer.

för när man väl träffar den rätta så håller man inte på så här. man vet att det är rätt när man inte förföljer honom dyngrak på utestället för att se om han dansar med någon annan, förhör hans vänner om han har träffat någon nyligen eller sitter uppe halva natten för att vänta på ett samtal som aldrig kommer; är han rätt kille för dig så ringer han. är han rätt kille för dig så får han inte magen att vrida när du ser att han pratar med en gammal kärlek, han får inte dig att bete sig som någon du inte är bara för att fånga hans uppmärksamhet och han ska kunna trycka ner ditt huvud när ni badar i poolen, lyfta upp dig med händerna under armhålorna, titta på dig och säga Du har inget smink på dig nu? Gud vad fina ögonfransar du har.