Okej, nu tänkte jag ta mig i kragen (som jag inte har eftersom det är så jävla varmt så man glider i underkläder) och skriva om gårdagens bravader, Pallar inte berätta om festen men ska berätta om hemresan.

Vi tog oss till T-centralen och sa hejdå till Filip och Max som hoppade på tåget till Fridhemsplan medan jag gick ner mot blåa linjen, SOM INTE FUNKAR! Jag glömde helt och hållet bort det, så jag fick vänta i tretton minuter på nästa. Som tur var kom Sabinas tunnelbana inte förän tretton minuter den också så vi hade sällskap. Sedan gick jag upp och när tunnelbanan kom gav en kille mig nåt kort till nån piercingstudio. Så jag hade sällskap med dom killarna till Fridhem, sedan sa jag hejdå till dom och gick mot blåa. Då lägger nån en hand på min rygg och frågar om jag bor i Sundbyberg. Ja svarar jag och han säger att han känner igen mig och har sett mig där. Kul, BARA DET ATT HAN VAR TJOCK OCH ÄCKLIG. (mörk) sedan sätter han sig bredvid mig och försöker hålla igång ett samtal. Men jag sitter bara med armarna i kors och kollar bortåt och svarar bara på hans frågor som man gör när man inte vill prata! Och det borde han ha förstått, men han försöker och börjar säga onödiga saker som: Det är fint väder iaf (JA HAN SA DET!) Ja ba mm. Sen typ: Snart kommer tunnelbanan. Jag ba mm. Sedan satt jag och hoppades innerligt att jag skulle träffa någon jag kände som jag kunde åka med. Och halleluljah! Där kommer Jocke Lundström gåendes, så jag skyndar mig till honom och tar sällskap med honom hem. På tunnelbanan börjar dessutom en 40+are och en 15 åring slåss!! Den lille började blöda och allt. Sedan gick Jocke av i Sumpan så jag satte mig ner, snett emot en neger som ba: Hej (jag ba nu får dom ta och ge sig) Och sen  säger han vad händer. Men då säger jag inget och går av. Faan vad människor är jobbiga.
Oj det här var alldeles för mycket text, menmen.
You'll have to live with it!

/KÄCK