Okej sjuuuukaste som jag precis kom ihåg hände i helgen. Men jag måste berätta hur det hela började. 

 

Året var 1857, en kall blåsig natt. Nejmen detta hände i somras när jag jobbade min sista dag på Utö. Jag går till jobbet, ASirriterad. Riktig jävla mensfitta. Hör några fittungar busvissla och ropa men jag låtsas inte höra dom så går vidare. In på jobbet, första jag hör efter att jag bytt om och öppnat fönstret är att någon ropar in. (Vi har alltid ett fönster öppet om någon vill natthandla typ). Jag går dit och där står fyra ca 17-18 åringar och börjar tjöta om att köpa bullar. Vilket jag såklart inte har eftersom jag precis kommit dit (detta är tre på natten) och så är dom jobbiga. Jag är oftast väldigt trevlig men nu vill jag typ ta fram en kavel och slå ihjäl alla och sedan stycka och bränna upp dom. Typ. Jaja enough about that. Dom försvinner sedan blabla. End of story tror ni. Nähää! Det är förmiddag. Jag har varit hemma och bytt om och går tillbaka till bageriet för att vänta på båten och hänga med Matthias och Dino, varpå en helt skolklass kommer in. Vilka tror ni det är? Självklart dom. (En liten sidestory. Dom har innan frågat Patrik om mig men han säger att jag har gått till Brandboden (där vi bodde) och då samtidigt som dom går kommer jag in bakvägen så vi går om varandra) Nu alltså för andra gången (hänger ni med?) kommer dom och frågar Matthias om mig, som kommer bak för att hämta mig (jag har ju självklart gömt mig). Jag vägrar först men han tjatar så tillslut går jag ut till kassan. Där står ena killen och hans kompis. Och då säger han. (Helt sann historia): "Jag tänkte om jag kunde få ditt nummer så du kan lära mig att baka". (Aa ni kan ju tänka er min reaktion). "HA! Verkligen inte, det var den sämsta jag hört". Men kände mig taskig och la till "Men det var ett bra försök". Varpå han säger: "Jag var bara tvungen att lätta på hjärtat": Pojkstackarn säger sedan: "Aja vi ska väl gå till båten, den går 10.35" Jag: "Aha den ska jag också ta". (Fråga inte varför). Asså ljuset som sken upp i hans ögon. Moving on. Jag lyckas hålla mig undan på båten. Han ser mig snabbt på bussen och sedan när vi ska på tåget går jag huuuur långt bort som helst från dom. Sitter och läser metro och lyssnar på musik och ser en tiggare prata med dom bredvid mig, tror jag. Då är det killen. Som visar dom bredvid mig ett kort-trick. Ja jag är seriös. Men jag tittar aldrig upp på han så han tror att jag inte sett honom och läser metro huuuur nogrannt som helst hela vägen så han inte börjar prata med mig. Och till sist, på Centralen knackar det på rutan. Och utanför står han, och vinkar lite ledset hejdå. The End. 

Eeeeeller inte. Vi står på arlanda. Mamma, jag, Fanny och moster för att gå igenom scanningen ni vet (När vi skulle till Spanien). Då är det ju sånna band som man typ går i till bergochdalbanan på grönalund, så man går fram och tillbaka och möter alltid någon hela tiden. Fattarni? Bra. Och vem. VEM tror ni står i den kön? HAN såklart. Jag ställer mig fort som fan så långt bort som honom och jag märker att han ser mig och säger något men jag går vidare för kön rör på sig. Här har vi ju dock ett problem. Vi kommer ju mötas igen. Kön rör sig framåt. Och BAM. "Hej, Ellen va?": "Mm." Han: "Kommer du ihåg mig". Jag. "Mm Utö": Han: "Aa kul! (Y) :))". Varpå kön rör sig framåt och jag lyckas komma undan. 

 

Och VEM tror ni jag träffar på krogen i helgen? Självklart honom. Asså seriöst hur sjukt är inte detta? Men denna gång bara ett snabbt hej sen typ sprang jag därifrån. Inte ens en kram eller ett litet leende fick han.

 

Im a heart breaker. Yes. I. Am.